Det är sant! Tornedalsteatern ska för första gången göra en egen pjäs tillsammans med Riksteatern. Det är stort! Episkt!
Hösten 2025 behöver vi fyra skådespelare till den nyskrivna pjäsen Ummikkos av Camilla Blomqvist och i regi av Lo Kauppi. 2 månader repetition sker i Pajala, premiär 16 oktober och sedan en 2 månader lång turné som sträcker sig ut genom hela Sverige. Vill du vara med?
Vi söker fyra olika skådespelare;
* en ung kvinna – Jonna
* en medelålders kvinna – Katarina och Eija – måste kunna meänkieli
* en man i yngre medelåldern – Markus, Toivo och Simon
* en man i övre medelåldern – Lasse och Bertil – måste kunna meänkieli
Om du passar in på någon av dessa fyra så vill vi ha en ansökan av dig!
Ansök så här:
- Gör en film där du presenterar dig själv med namn och e-post. Sedan gestaltar du dina repliker. Klipp ihop till en film eller låt det vara separata filmer.
- Skicka in ditt filmbidrag via wetransfer.com till info@tornedalsteatern.se
Nedan hittar du texterna som vi vill att du ska framföra framför kameran. Observera att du kanske har flera roller att gestalta.
Jonna 25 år
Uppvuxen i Luleå
– När jag hittar huset blir farfar den första som får veta om det också. Det är en äldre kvinna som bott där de senaste trettio åren, men huset har stått tomt ett tag. Det bara står där och vill bli mitt och den första tiden jag bor här vågar jag inte bjuda hit några av mina vänner från andra delar av Sverige. Jag tänker att dom ska komma hit och tycka det är myggigt och fult och dåligt väder. Att jag ska se den här platsen med deras ögon då, och då blir det förstört. För nog är det finare i Dalarna och mycket mer idylliskt på Österlen eller Gotland. En röd träkåk bara. En gård. Det här är nog objektivt sett inget särskilt vackert ställe. Inte om man är van med klippor, eller bokskogar till exempel. Hur länge ska du stanna där, frågar mina vänner söderut, som att jag redan borde vara på väg. Någon har spikat upp en älgkrona på väggen. När jag plockar ner den och lägger den på en hylla i uthuset hittar jag en skylt med ett namn på. Det ser ut som något ett barn gjort på slöjden, ett namn med snirkliga, lödade bokstäver som väder och vind gjort nästan oläsliga. Står det Uusitalo?
…………..
Katarina 40-60 år / Eija 70 år
Katarina
Hon pratar inför en grupp människor på Folkets hus i Pajala där hon vuxit upp.
– Jag hade varit i Paris då och kommit hem igen, och jag hade träffat folk där borta som ställde frågor om var jag kom ifrån, om oss, jag hade inga svar då men frågorna stannade kvar. Den gången minns jag att alla stirrade på mig som om jag hade en stor fläck på blusen eller kanske gylfen öppen. Tänk er, här stod jag och pratade vårt språk, att det ens gick att prata det i mikrofon! Vad ler ni åt tänkte jag då. Vad är det som är roligt? Det var vintern 1981. Jag stod precis här.
Katarina förflyttas till samma scen, 1981. (På meänkieli)
– Kuulettako minua? Hyvä! Mie olen Katarina. Jokku teistä mie tunnen. Mie olen kasunu ylös tässä kylässä, mutta viiminen vuosi olen asunu Pariisissa. Tet oletta piian kuulheet että olema pikku ryhmä jokka olema alkanheet organiseerahmaan kysymykshiin meän kielestä ja kulttuurista. Siksi mie olen täälä.
(Översättning: Hörs jag? Vad bra. Katarina heter jag. Några av er känner jag ju. Jag kommer härifrån, men det senaste året har jag bott i Paris. Ni kanske hört att vi är några som börjat organisera oss kring frågor som rör vårt språk och kultur, och det är därför jag här.)
Eija
Berättar om sin bror
– Jag minns att vi stod på gården och såg honom i fönstret där i bussen.
Han hade en liten stickad mössa på huvudet, med blå tofs, som mamma gjort klart den dan.
Varför får en åka och dom andra stanna? Det blev kanske bara så. Att han for ifrån oss den där
dagen och aldrig kom tillbaka helt igen.
………….
Markus 30-40 år / Toivo 40 år / Simon 40 år
Markus
Uppvuxen i södra Sverige
– Jag skulle flyttat längre bort från motorvägarna. Jag tänker på det varje dag.
Utanför fönstret låter tusen ambulanser. Jag vaknar mitt i natten ibland och undrar vem som är sjuk. Jag gillar den här stan, men jag vänjer mig fasen inte.
Man kan vänja sig vid en älv eller en fors men inte med trafikbrus.
Är det pappa som sagt det eller jag? Låter som något Lasse Nygård skulle säga.
Jag säger det till Zoe när jag stänger fönstren. Du är så svensk säger hon. You´re so swedish Marcus. Du är så jäkla svensk.
Toivo
Pratar svenska med stark brytning från meänkieli eller finska
– Vi slaktade djuren förra veckan. Alla korna och två grisar.
Och skötesrenarna vi hade har vi sålt. Det är ju närmre till Kiruna, men jag vill inte ner i gruvan.
En bror till mig dog i ett ras.
Simon
Amerikan som pratar svenska med amerikansk eller engelsk brytning
– Nationen är en konstruktion bara. Se på USA, vi är ett lapptäcke av människor som nationen har försökt lägga under sig. Jag visste inte att det var så i ditt land också.
………….
Lasse 40-60 år / Bertil 80 år
Lasse
Uppvuxen i Pajala
– Jag skulle inte åka hit. Jag ringde morsan och sa att jag var på väg tillbaka till samhället.
Kaffe hos Roland och Tuula, nog ville dom ju bjuda på middag men jag sa nej och sen tillbaka, se upp för renar i snöstormen. Men jag såg skylten. Avtagsvägen. Jag svängde visst in, jag körde längs vägen, såg det här huset stå därframme. Och nu är jag här.
Fönstren ser ut som ögon. Huset står och glor på mig där jag ligger. Jag tror nog hjärtat slår ännu, men jag vet inte säkert faktiskt.
Bertil
Berättar minnen från arbetsstugan på meänkieli
– Sain mammalta pullatangon, jonka piilotin sängyn alle.
Net löi peltilä. Ja linjaalila koulussa. Kuulo katosi tästä korvasta. Se vain soi. Sain korvile niin ette se soi korvissa.
Ko se päätyi vetheen, ei kukhaan voinu auttaa. Näimä hänen uppoavan. Se poika.
(Översättning: Jag fick en bullalängd av mamma som jag gömde under sängen. Dom slog med bältet. Med linjalen i skolan. Jag slutade höra med det här örat. Det bara sjöng. Jag fick örfilar så det sjöng i öronen. När han hamnade i vattnet kunde ingen hjälpa. Vi såg hur han sjönk. Pojken.)
……………..
